Här finner du allmän 1600 och 1700-tals historia och först ut är Brandklipparen.
Karl XII´s häst Brandklipparen!
Sannerligen har det inte varit lätt att hitta vad som är korrekt och inte med denna häst. Vissa hävdar att Brand-
klipparen härstammar från småland och var vid fem års ålder med i slaget vid Lund den 4 december 1676. Till en början vid detta slag red Karl XI en häst som hette Thotten men bytte sedan till Brilliant, vilket för övrigt var en av de tolv spanska och arabiska hästar med alla dess tillbehör som kungen fick i gåva 1673 av Ludvig XIV. I gengäld erhöll den franske kungen taktäckningskoppar som användes till restaureringen av slottet i Versailles.
Brilliant var med den tidens mått en stor och ädel vit springare, blev emellertid skjuten i slaget och kungen skulle då ha blivit erbjuden av en småländsk ryttare Håkan Stråhle att ta dennes häst. Vissa hävdar dock att det inte finns något historiskt belägg för att Brandklipparen verkligen var med i slaget. En annan hörsägen är att Brandklipparen skulle ha dött på Engsö slott i Västmanland år 1740 och på gravstenen kan man läsa: Konung Carl XII siste häst stört anno 1740. Om det verkligen är Brandklipparens kvarlevor förefaller lite osannolikt för då skulle hästen blivit över 60 år!
Eventuellt kan namnet Brandklipparen istället ha gått i arv från en häst till en annan och var då troligtvis född i början av 1690-talet. Då skulle det kunna vara den häst som Karl XI red runt på, följde Karl XII på dess färder till Poltava ,Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller tidigt 1718. Johan Hultmans, Karl XII´s taffeltäckares uppgifter mer eller mindre talar för detta. Enligt berättad tradition från denna tid så begravdes Brandklipparen i högkvarterets trädgård. Så sent som 1979 gjordes en utgrävning av kvarteret och man fann då av överinseende Claes Wahlöö, stadsantikvarie i Lund ett hästskelett. Till skillnad av andra funna hästskelett som för övrigt är mycket sällsynta inom stadsvallarna, syntes denna häst ha blivit omsorgsfullt begravd. Man utesluter därvid inte att detta kan ha varit kvarlevorna av självaste Brandklipparen.
Namnet Brandklipparen! Ja, därom tvista de lärde. En del hävdar att Brandklipparen finner sitt ursprung från Clipperus, som betyder klappra. Ett speciellt ljud som uppkommer då denna hästras travar snabbt över dåtidens hårda vägbanor. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Brand i Brandklipparen kan han fått från färgen som var rödbrun, likt branden. Det var för övrigt ett vedertaget faktum att kungen själv vid större bränder grenslade sin häst och begav sig ut för att rädda sina undersåtar. Många hävdar rätt och slätt att det var först vid dessa uppdrag hästen fick sitt namn.. (han klipper bränder). Vet inte om ni har blivit så mycket klokare av denna information. Mig har det bara gett huvudbry.
Karolinska hälsningar.. Underbefäl Lars Thuresson.
Ödet på Engsö slott
Efter en mycket bra historia om Carl XII:s häst Brandklipparen från broder Lars vill jag gärna tillägga några rader.
Tror mycket väl och att det faktiskt var på det sättet att flera av konungens hästar hade samma namn. Att Brandklipparen överlevde sin ryttare med tjugotvå år och dog på Engsö slott i Västmanland och att en gravsten är upprest där hästen dog har broder Lars redan tagit upp. Men hur han dog, och varför kanske ni också vill veta av en som har varit där och trampat samma mark och jord som Brandklipparen, Carl XII:s dvärggunstling Anders Luxemburg.
Under Carl XII:s likfärd till Stockholm stod kistan en natt i Målhammar. Kungens gunstling dvärgen Anders Luxemburg lämnade följet för att vistas på Engsö. Han tog passande med sig Brandklipparen till slottets egendomar och här levde dom ett angenämt och rofyllt liv till den ödesdigra dagen 1740. Det berättas då att vid en mörk natt hängde sig en stallknekt i stallet och Brandklipparen som med åren hade blivit mycket klok av mänsklig kontakt och god omvårdnad, kände att något ohyggligt hade inträffat och började bli otålig och nervös. I sin skrämsel och frustration slet hästen sig.
Så på morgonen skedde det så tragiska slutet. När stallfolket kom och låste upp dom stora dörrarna och även öppnade dom gick Brandklipparen i sken. Ut far en skenande häst och med solen bländande i ögonen galopperar han rakt mot muren som förbinder slottet med kyrkan. Döden var ögonblicklig. På platsen där detta skedde står som sagt idag en gravsten. Hästarna på Engsö idag skall tydligen avsky denna plats (gravsten) och tar alltid en annan väg.
Profoss Matz Thuresson
Engsö slott
När jag nu har skrivit om Brandklipparen och ni förhoppningsvis läst om detta i föregående stycke vill jag gärna fortsätta att berätta och tipsa om Engsö Slott´s härliga historia. Den ruvar på mången hemskheter och sägnar...
Bland Sveriges många slott och herresäten hör det medeltida Engsö i Västmanland till de intressantaste. Engsö nämns första gången på ett pergamentbrev från år 1185 som finns bevarat hos Riksarkivet. Mitten av 1200-talet ägdes godset av Riseberga nunnekloster och 1300-talet av riksrådet och lagmannen i Västmanland Magnus Gregersson. Fram till Engsö´s nuvarande utseende som byggdes på 1480 talet ägdes godset växelvis av ätterna Bielke, Oxenstierna, och Sparre. Ätten Sparre ägde Engsö fram tills den dåvarande Johan Sigismund Sparre efter många tråkiga omständigheter tvingats sälja Slottet år 1710 för 24025 riksdaler eller 48050 daler silvermynt. Slottet som har varit i Sparres ägor i hundratals år säljs nu till oss karoliner välkända familjen Piper.
Carl XII:s riksråd, rådgivare och Chef över kansliet i fält Carl Piper
(1647 – 1716) fick aldrig se sin egendom som köptes av hans maka Christina Törnflycht (Piper) eftersom han blev tillfångatagen vid Poltava och förd till Moskva 1709. Under sju år verkade han outtröttlig för sina medfångar och landsmän till sin död på fästningen Schlusselburg vid Nevas utlopp i Ladoga. Carl Pipers kista fördes till Engsö där han och makan ligger begravda i två marmorsarkofager under det kor som sonen lät uppföra. Familjen Piper ägde sedan Engsö till år 1971. Som besökare till slottet idag kan man bl.a. se den "fältsäng" som Carl Piper använde sig utav i fält bl.a. vid slaget i Poltava.
Engsö Slott är unik på många sätt, ett är att slottet har haft egen domstol och fängelse. Dess ingång med en imponerande ekdörr finns fortfarande till allmänhetens beskådning. Att ha eget rättssystem utan inblandning av konungen, kronan eller kyrkan var ett oerhört stort privilegium som Engsö hade fram till år 1691 då Carl XI upphävde denna hals och handrätt som systemet kallades. Sista kända dödsdomen som fälldes av Engsö domstol finns nedtecknat från 28 maj 1681 då dömdes drängen Anders Jonsson efter att stulit kyrkorgelpiporna till döden av tolv bönder och Jonas Planck som domare. Straffet ändrades sedermera efter spöslitning inspärrning i Engsö slottsfängelse plus böter tio daler silvermynt.
Ett slott med självaktning skall ju givetvis ha sina egna "spöken" och sägner, det är något som Engsö definitivt inte saknar. Många äro dom som både har hört och sett oförklarliga saker hända. Husfrun på Engsö Britta Bååth som levde i början av 1600-talet var känd för sin ondska och skulle ha drivit två av sina män i en alltför tidig död. En av juldagarna vaknar Britta mitt i natten och ser att det lyser från fönstren i Kyrkan. Hon tror att julottan har börjat och går dit. När Britta kommer innanför kyrkportarna möts hon av en fasansfull syn. I bänkraderna sitter skelett med knäppta händer. Hon hade kommit till de dödas mässa. Britta rusar mot dörren, men det skulle hon inte gjort för nu blir hon upptäckt och två vålnader föreställande hennes tidigare män rusar upp och efter henne. De drar sina gamla värjor för att hugga men når bara en del av Britta´s slöja. Britta faller ihop vid kyrktrappan och avlider tre dagar senare. Värjan med slöjfliken kan fortfarande beskådas i Engsö kyrka. ännu idag går Britta Bååths olycksaliga ande igen på Engsö…och många har sett henne.
I parken på Engsö kan man ibland se en liten kutryggig man med grå långrock. Det är Carl XII:s dvärggunstling Anders Luxemburg som spökar (läs vidare och mer om honom under rubriken Carolineröden) Kommer man till Engsö kan man i trapphuset beskåda bakom massivt pansarglas en gammal guldkedja. Den är 1,5 meter lång. Ingen vet hur gammal ,eller hur den har kommit dit. Ingen har heller kunnat tyda bokstäverna ASVP som är ingraverade. Enligt sägnen kommer den ifrån Djävulen!!! I slutet av 1600-talet ägdes Engsö av Johan Sigismund Sparre. En natt när han inte kunde sova vankade han fram och tillbaka i slottets salar. Han var rastlös och alla andra sov. Även tjänarna sov denna sena nattimma. Sparre ville spela tärning men fann det frustrerande att alla sov och det inte fanns någon som ville spela med honom. Efter ett tag stannade han och skrek rätt ut… "Finns här då ingen som vill spela med mig". "Kom bara, kom vem det vara månde, vän eller fiende, ja om det så vore Satan själv".
Han hade knappt hunnit uttala den sista stavelsen förrän dörren slogs upp och en svartklädd främling steg in. En råkall vind svepte över rummet när främlingen sjönk ner vid bordet. Hans ansikte var dolt under en stor krage när dom började spela. Dom spelade under tystnad och Sparre vann hela tiden. Däremot kände han ingen triumf eller glädje över vinsterna. Plötsligt reser sig främlingen (djävulen) och tar fram en guldkedja som han slänger på bordet. Med en ihålig röst säger han sedan "Den är din". Du har vunnit den men kom ihåg denna kedja får inte bäras av någon annan än ägaren till Engsö. Eld ,brand och olycka kommer att drabba om kedjan någonsin förs härifrån. Sant eller inte!? Faktum kvarstår… kedjan finns där och ingen har vågat ta den därifrån. Så mina Carolinervänner ett besök på Engsö är alltid spännande. Glöm nu inte att läsa om Anders Luxemburg under Carolineröden.
Skrivet av Profoss Matz Thuresson
En kungs hädanfärd.
Broder Matz har ganska ingående berättat hur dvärgen Anders Luxemburg
var en av de sista som såg Karl XII i detta jordeliv. Men handen på hjärtat, hur många av er efter detta olycksaliga öde vet hur själva färden mot Stockholm företogs? Strax efter kungen blivit skjuten så bars han i hjälp av nattens sken mot sitt högkvarter i Tistedalen. Löjtnant Carlberg försökte så gott han kunde att skyla kungen med två stycken soldatkappor och den franske överadjutanten Andre Sicre bistod även han med hjälp eftersom han hade tagit av kungens släta tricorn och istället satt sin galonerade tricorn och vita peruk på huvudet. Liket lades därefter i en förenklad furukista och kördes vidare mot Uddevalla.
Väl där balsamerades kungen av sin mångårige livläkare och fältskär Melchior Neumann. Själva ingredienserna levererades från det (tror jag) fortfarande existerande apoteket kronan i Göteborg. Det tog tre dagar och till sin hjälp hade Melchior två stycken fältskärer och en apotekare. Var liket låg i Uddevalla är numera ingen som riktigt vet. Men ett vedertaget faktum och ett uttryck som vandrat i folkmun är att det var i ett hus i staden. Hur som haver, detta var ingalunda en billig procedur, medikamenter m.m. måste inhandlas liksom en anständig kista med fint kläde. Handelsmännen i Göteborg var dock benhårda, fram med riktiga guld, och silvermynt annars blir det ingen affär.. inget MBL:ande med andra ord.
Till slut var man i alla fall på väg. Svenskens uppfattning av hur själva liktåget föregicks har i långt och mycket berott på Gustaf Cederstöms berömda målning från 1878. Men som så mycket annat har denna målning väldigt lite med verkligheten att göra. Verkligheten är istället denna, att just nu i smällkalla vintern 1719 är vägarna frusna och hala eller så är det igendrivna av djupsnö. Hästar slinter, går omkull, kuskarnas piskor viner och smäller, svordomarna haglar, fyfan, flytta på dig, undan häst i kvav.
280 personer, 119 vagnar och inte mindre än 464 hästar. Ja så långt är själva följet som måste bytas vid varje skjutshåll. I mitten av allt detta så står fyrspannet som fraktar den specialgjorda likvagn som har till uppgift att frakta liket efter Karl XII. Detta tar givetvis en oerhörd tid och hinner man två mil om dagen så är det bra. Färden tar tjugosex dagar och uppemot tretton skjutshåll hade som uppgift att frambringa närapå 500 nya fräscha hästar kost och logi. I kölvattnet av detta tåg så knöt handelsmän, värdshusvärdar, bönder, smeder sina händer och svor ve och förbannelse över innestående betalning. Själv tänker jag på vilken ackuratess (stor noggrannhet) logistiken måste ha utövats.
Ps. Visste du att Karl XII:s kista har öppnats tre gånger, senast år 1917.
Med karolinska hälsningar Corfitz A .Falkhztein (Lars.Thuresson)
öfver Konung Carl XII:s Hjeltebedrifter
från
dagbok
