Bohus Elfsborgs Caroliner Artilleriavdelning

Artilleriet har sitt ursprung i ett artillerikompani som sattes upp i Stockholm år 1623.
Fältartilleriregementet sattes upp och organiserades år 1630 för att följa Gustav II Adolf i det trettioåriga kriget. År 1636 fick alla svenska artilleriregementen en gemensam befälhavare.

BEC snabbladdar?
Gesvinda skott?
Kartesch?

Nej, bara Bohus Elfsborghs Caroliner som lägger lite krut
på att skjuta krut.

Fotograferat under samexercisen mellan
de olika avdelning-
arna inom Bohus Elfsborghs Caroliner den trettonde juni
anno 2010.
År 1649 utökades allt artilleri i egentliga Sverige att omfatta hela stormaktsväldets artilleri med personal på 50 garnisoner som bemannade både fält och fästningar. Det fanns fästningsartilleri på flera ställen; Bohus, älvsborg, Marstrand, Varberg, Halmstad, Kalmar, Viborg, Kexholm, Narva, Reval, Stade, Wismar, Stralsund för att nämna några.
1689 mobiliserades krig ur Armens Fältartilleriregemente som då var basorganisation och förlagd i det hela dåvarande Svenska riket.

1700 organiserades fyra såkallade "fältstater" (no 1-4) för att följa Karl XII i fält.
Regementet var uppdelat i 4 brigader som bestod av varierande antal kompanier om ca 80 man, därutöver tillkom stabs och beställningspersonal med ytterligare 100 man.

Fältstater

 1. Livbrigaden              (13 komp)

 2. Göteborgsbrigaden    (Göteborg, Karlstad, Eda Skans 7 komp)

 3. Skånska Brigaden      (10 komp)

 4. Finska Brigaden         (10 komp)

Pjäserna var av varierande modeller och kaliber vilket orsakade stora problem avseende ammunitionsförsörjning. 1709 går hela fältartilleriet förlorat i Poltava. 1718 byggs hela organisationen upp från grunden, 1 fältanrättning och 12 fästningsanrättningar.

Tiden fram till 1700 präglades av stor aktivitet inom artilleriet, material tillfördes, personal utbildades och fästningsartilleriet förstärktes. Vid krigsutbrottet 1700 uppgick artilleripersonalen till 1784 man, bl. a. Bohus 87 man, Marstrand 87 man och Göteborg 358 man. Artilleriet betraktades som dåtidens High Tech med högre rang. Rekrytering av manskap och hantverkare var svår då man ville få tag på "informerat folk", dvs. läs, skriv och räknekunniga, okunnighet kunde skada folk och förstöra dyrbart material.

Artilleriets personal var följd värvad d.v.s. de var anställda och uppbar kontantlön. Ex. för officerare i artilleriet var lönen nästan dubbel mot motsvarande officer inom infanteriet.

Personalkategorier inom artilleriet: kompanipersonal, stabspersonal, fyrverkare, minörstater, beställningspersonal, hantverkare och stallstat. Artilleriets pjäser var kanoner, haubitser och mörsare.

Fältartilleriet var främst utrustat med 3 och 6 pundskanoner med relativt stor rörlighet.
Tunga kanoner användes vanligtvist i fästningar och på fartyg.

Mörsare sköt med hög bågform dvs. 45 grader eller mer (dåtidens granatkastare) och användes vid belägring, fästningsstrider och lysraketer nattetid. Kalibern var betydligt större än kanonernas.

Haubitsar sköt projektiler med lägre bågform (upp till 45 grader) och användes främst till att antända hus, byggnader, förstöra broar mm. Fiendetrupper som var skyddade av terrängen bekämpades med haubitsar. Haubitsar ingick i fältartilleriet och var monterade på lavetter med hjul. Den vanligaste kalibern var 16 pund och den första göts i Sverige år 1682.

Pjäserna sammanhölls vanligen två och två med en officer eller underofficer som chef.
Pjäschefen var konstapel samt 1-2 lärkonstaplar och 2 hantlangare för 3-pundig regementskanon. Artilleriet saknade ofta tillräckligt med utbildad personal och fick ta hjälp av infanterister.

Antal pjäser enligt fältregementet (per 1000 man infanteri)

 År 1690 23 pjäser

 År 1698 40 pjäser

 År 1700 29 pjäser

Exempel på manskap år 1698: Fästningsartilleriet 244 pjäser på 6000 man besättning. Bohus fästnings infanteri 800 man och artilleri 87 man.

1690 skrevs det första artillerireglementet av översten Johan Siöblad med avsevärda förbättringar för artilleriet. Antalet kanoner ökades till det dubbla. År 1709 under Carl Cronstedt befäl (överste för artilleriet) utvecklades pjäsernas eldkraft, hastighet, rörlighet och även organisationen. Regementskanonen sköt nu 8 gånger snabbare än en musköt, man kunde i varje skott avfyra 30-32 muskötkulor, med förödande eldverkan som resultat. Det svenska artilleriet var nu överlägset de utländska.

Några begrepp

 LOD                 Massiv kula av tackjärn mot infanteri och kavalleri för bräscher
                       med flack bana, stor anslagsenergi.

 Fältkula            Ihålig och ofylld, 30 % lägre vikt.

 Druvhagel         Druvklase med kulor, enkel 30-32 st, dubbel 60-64.

 Kartesch           Projektil fylld med järnskrot och sågspån.

 Kardus              Drivladdning med färdiguppmätt krut av papper, pergament
                        eller tyg.

 Gesvinda skott   Färdigförpackad drivladdning med projektil kula/kulor.

 Pund                Mått på vikten av kulan (pund= ca 0,5 kg).

 Kärnskott          Sikte med kornet, projektil rätt på målet.

 Visirskott          Vinklat eldrör utan korn, projektil skjuts i båge.

Bohus Elfsborgs Caroliner´s artilleri

Vårt mål är på sikt att kunna ställa upp med 2 till 3 kanoner med bemanningsmanskap under ledning av 1 officer vid varje tillfälle.

Vårt delmål är att under vår och sommarsäsongen 2011 kunna ställa upp med första kanonen jämte pjässervis och 1 officer. Pjässervisen ska ledas av 1 konstapel med 2 hantlangare.

För att kunna genomföra bemanningen behövs en artillerigrupp om 8 till 10 personer inkluderande reservpersonal till förfogande. Då vi inom rimlig tid fortfarande kommer sakna artilleriuniformer hoppas vi på lite sikt kunna "skjuta ihop" intäkter till uniformer. Fram till dess får vi förhoppningsvis använda föreningens uniformer.

Intäkter skall även avsättas för ytterligare kanoner. När första kanonen har färdigställts kommer vi att starta upp med regelbundna träningar, exercis samt säkerhetsutbildningar för att kunna genomföra kanonbetjäningen enligt det Carolinska artillerireglementet.

Är du intresserad av att ingå i artilleriets pjässervis?
Välkommen att höra av dig till någon av våra kontaktpersoner.

Text: Ulf Wadsten   Serg./KVM medlem i artillerigruppen

"Du kan alltid förlora ett slag utan artilleri, men aldrig vinna ett slag."

Artilleriet har under seklen utvecklats till ett understöd för infanteriet, både i försvar och anfall.

Artilleriöversten Carl Cronstedt införde efter Poltavaslaget en hel del förbättringar för artilleriet, som särskilt vid Gadebusch visade sig framgångsrikt. Stenbock skrev då 1712 till Karl XII: " Näst Gud hafwa vi Cronstedt och hans kanoner att tacka för denna seger".

Dessa förbättringar var för den tiden enorma. Man anlade anmarschbommar med vilka man kunde i gruppering eller direkt efter anmarsch och avbröstning dras med truppen direkt mot fiendens och snabbgruppera.

Vidare började man använda riktskruvar, som också ökade eldhastigheten då riktande nu ej längre behövde ställkilarna att rikta i höjd – längd.

Införandet av ""geswinda skott" som antändes med s.k. geswinda rör medförde en enormt högre eldhastighet hos artilleriet då dessa skott var iordningställda innan och således kunde en avsevärt högre eldhastighet uppnås. Cronstedts regementskanoner sköt åtta gånger snabbare än en musköt, och då man i varje kanonskott kunde avfyra 30 - 32 muskötkulor, var dess eldverkan på korta håll förödande. Det nya svenska artilleriet var överlägset det utländska.

Innan man var inom skotthåll lät man aktionshästaran löpa så fort som möjligt tills man kom 40 meter framför sitt eget infanteris front. Då stannade man och sköt 10 skott innan infanteriet hann upp, så en ny framryckning och så upprepades förfarandet.

När man kom på ca 70 meters avstånd från fienden, kunde man inte använda hästarna utan nu fick handräckningsmanskapet ta vid. Då fiendens muskötsalvor började kunde man inte komma närmare, utan fick upphöra med med skotten. Då ropades kuskarna med aktionshästarna fram, eller om man var nära fienden, manskapet vid bommarna, för att skjuta på vid sina stänger.

Inom artilleriet i föreningen har vi idag en 6 pundare och lavetten till en 3 pundare som vi tänkt gjuta som ny salutkanon. Föreningen består idag av 9 artillerister som samarbetar med Artilleriavdelningen i Göteborg, Gustav II Adolfs Fotfänika i Göteborg och Västra Götalands militärhistoriska Förening.

Vi söker givetvis intresserade som inte är rädda för kraftiga smällar och jobba säkert med svartkrut. Man kan bli lite smutsig, men vi har enormt kul.

Artilleriet har en grå uniform, till skillnad för infanteristens typiska blå-gula Carolineruniform.

Text: Kapten Bertil Kärnefelt. Tung Sjöfrontsartillerist inom Kustartilleriet. Historiskt intresserad.

Artilleriet under Karls tid. Karl X. Karls XI och Karl XII

Artilleriet var på den äldre tiden orörligt och svårt att komplettera med ersättnings ammunition. Detta vapen hade efter Gustav II Adolfs död fått till den grad förfalla att vid tidpunkten för Karl XI övertagande blott några få och med föråldrad materiel utrustade artillerikompanier kunde uppställas. Materielen var så föråldrad och transporter med kärror som körde fast, innebar att Karolinerna ofta inte förde med kanonerna fram i sin nya anfallsstrid.

Lättare pjäser, med i vissa fall blott 6 hästars anspann, kunde hästen draglast uppgå till omkring 380 kg och vid vissa med ännu fler hästar förspända stycken till endast 150 kg. På vår tids vägar och med nutida hästar kan även de större av dessa draglaster ej anses överdrivna , men på dåtiden s.k. vägar och med dåtidens svaga hästar var detta fallet. Rörligheten på slagfältet var mindre. Den omständigheten att kuskarna ej var soldater utan uppbådat löst folk verkade också verkar hindrande på rörligheten under beskjutning.

Verkan av den enskilda pjäsen var låg. – för en dåtida ½ kartog (24pundig) vid direkt riktning över metallen, var ca 750 meter - varför artilleriet måste uthärda och fortsätta med sin eldgivning ända intill början av striden med de blanka vapen för att kunna göra någon nytta. Vanligtvis vid denna periods strider, att det grupperade artilleriet under kampens böljegång en eller flera gånger förlorades och återtogs för att slutligen bli segrarens byte.

Eldhastigheten var på grund av det omständliga laddningssättet och andra orsaker mycket låg. Vid laddning av en ½ kartog medelst laddskyffel, som vid denna tidpunkt var det vanliga, torde man ej kunna räkna med mer än 10 skott / timman. Då muskötelden inte kunde utsträckas över 75 meter och enligt ovan elden över metallen, mot det rörligt målet, ej över 750 meter, så blev det område som fotfolket måste röra sig i artillerielden utan att kunna göra bruk av sina musköter, ca 675 meter. Denna sträcka passerades av fotfolket på endast 10 minuter. Det var därför av vikt för erhållande av verkan, att artilleriet kunde avlossa högsta antal möjliga skott.

Enligt ett manuskript från år 1664 skulle följande prov varit föreskriven för antagande av konstapel vid svenska artilleriet:

1. Till det första bör han styrk rätt att lada (ladda).
2. Sitt stycka rätt att afdela.
3. Metallens tjocklek eller Speci wetta.
4. Kulans spelrum att afdela.
5. Att wetta huru långt stycket kan draga (skjuta)
6. Känna krutet
7. Sin ladeskyffel att afdela
8. Sitt pund att finna.
9. Pundet förhöja
10. Sin talestock att probera (artillerimåttstock)
11. Sin talestock att giöra.
12. En kardus att giöra.
13. Att wetta skiuta en gödgande kula
14. Att göra ett Bågenskott (skott på längre avstånd än visirskottvidden).

För Karl XII, vilken, med klar insikt om de dåtida handeldvapnens ringa verkan, baserade sin taktik främst på blanka vapen, än det ärvda relativt tunga artilleriet. Belysande för Karl XII låga värdesättning av artilleriets verkan är följande samtal, som fänrik Robert Petré återger i sin dagbok från åren 1702-1709:"Effter middagen klockan 3 (3maj 1709) kom Hans Maij:tt åter upp, då han frågade, om något sedan förluppit, hwilkwt jag med neij beswarade, undantagandes det, att Ryssarane kastade 11 granater till mig och att dhe Gudi låf ingen skada gjorde. Derpå swarade Hans Maij:tt, att en granat intet kan giöra någon skada, eij äeller någon bomba, så frampt att icke de fäller just ned uppå mennian. Derpå jag gaf åtskillige raisoner det emoth, att jag sedt det granaten har slagit behn och armar, jembwehl hufwudet sönder på karlen, som ock att bomber detsamma gjort, hwar af jag ännu har en känsel i min högra axsel sedan 1705, då jag i Mitouska belägringen blef slagen af ett stycke ut af en bomb. Med mig holde ock General Adjuntanten Schulltz".

Artilleriet återvann dock, främst tack vare de på initiativ av Karl Cronstedt införda konstruktionsförbättringar, samt det av honom ändrade taktiska uppträdandet. Härom vittnar ej minst Magnus Stenbocks rapport från Gadebusch 1712: "Näst Gud hava vi att tacka Cronstedts kanoner för segern". Cronstedt införde tekniska förbättringar samt nytt exercisreglemente för artilleriet. Den riktiga titeln på denna avhandling borde vara: "artilleriet som av Karl XI skapades, av Karl XII användes och av Cronstedt fullkomnades".

Från Gadebusch berättas: "Artilleriet drogs av hästar efter öfwerste Liut. Cronstedt påfund, och kom fram med en för fienden owäntad skyndsamhet. Mynningen af Canonerna war alltid wänd framåt, och de försedde med geschwinde skott. Under sielwa antågandet lossades de så fort, at det war icke annorledes än en jämn Kädjesalwa"

Vid skjutning med "geschwinda" eller "hastiga" skott började man med kulor respektive granat på 300 stegs (225m) avstånd från fienden, varmed man fortfor under "avancerande", d.v.s. pjäsen förflyttades framåt, intill 70 á 80 stegs (53 á 60m) håll då man övergick till druvhagel.

Rappé uppgiver att man med geschwinda skott o rör når en eldhastighet 3 till 4 gånger större än vid laddning med projektil och kula skiljda åt samt med löst fängkrut.

Att man emellertid ej bör räkna med den direkta träffverkan, när det gäller artilleret, utan även med det moraliska, framgår av ett yttrande av Magnus Stenbock av den 26 maj 1711: "-der stycke-kulorna, som grisar, ouphörligen fara folk emellan, tappar ofta en wälöfwad Stridsman sin contenance och önskade sig heldre dädan än där".

När fältartilleriet tack vare Cronstedt "inventioner" hade ernått behövlig rörlighet och eldhastighet och därigenom intill sista stridsmomenten förmådde följa infanteriet, så hör man inte längre någon anmärkning framställas beträffande dess verkan.
Från slaget vid Helsingborg 1710 berättas tvärtom:
"Under alt detta gjorde Canonerna fienden grufweligt afbräck, ty Major Cronstedt, med de två Capitainerna, woro mot slutet af Qctionen så när intil de Danske, at de på femton stegs (11,25m) avstånd gåfwo ständig eld på dem ur Canonerna"

Genom automatisering av det gamla kustartilleriet, kunde dess effekt avsevärt höjas.
Du kan minska antalet personal, och göra befästningar mindre och mer svårbekämpade och samtidigt höja eldkraften med automatisering. Eller om vi nu kommer till en jämförelse med vårt artilleri på 1700-talet och hur Cronstedt gör modifieringar som senare efterliknas av eldkraften av vårt kustartilleri 270 år senare.

Eldkraft
För att beskriva ökat eldhastighet och eldkraft har man i boken ERSTA - Från svarvspån till byggnadsminne, erinrat mig hur jag själv räknade som ung överfurir i Kustartilleriet, på våra gamla pjäser på västkusten, i förhållande till de nyare automatpjäserna.

Från de gamla pjäserna från 1903 kunde jag och mina kamrater skjuta upp till 4-5 skott i minuten. Med hylsa till både laddning 1 och 2 kunde vi i ett modernare batteri skjuta 5-6 skott i minuten.

Tabellen visar att ett modernt 7,5/57 batteri har liknande eldkraft som ett äldre
12 cm m/1894. Ett 10,5/50 med endast två pjäser - är klart mycket bättre än
ett batteri med 21cm´s kanoner och ett modernt 12/70 batteri får den högsta
eldkraften av dem alla.

Styrsöpjäserna (SY) var bara 2 stycken 15,2cm´s, så här måste du halvera eldkraften. Vi avfyrade huvudladdningen med en tändpatron, som verkade genom ett fänghål, precis som på den gamla goda tiden.
Batteri Björkö (BJ) hade fyra pjäser av denna kaliber, så här gäller tabellen.

Beskjutning av trupp - markmål
När vi i kustartilleriet skjuter mot markmål är det yta, inte punktmål.
1 eldstöt = 1/3 eldmoment.
1 eldmoment är den mängd ammunition som åtgår för att bekämpa en fiende med målyta om 0,4 m² (1/1 figur-158 cm hög) och 50% är nedkämpade inom målyta på 100 m².

För att erhålla 50% verkan i ett mål (som inte är i skydd) på ytan 100x100 m går det åt 48 st 10,5 cm´s granater. Det kallas ett eldmoment. Eldledaren skjuter i eldstötar om 1/3 eldmoment. Om målet är i skydd, nedgrävt i ståvärn inom samma yta går åt 16-20 ggr så många skott. För 12 cm180;s granatkastare är ett eldmoment, 24 granater. En eldstöt således 8 granater.

De här skjutningarna förutsätter att fienden är på håll och vi skjuter med eldledare.
Inom kustartilleriet hade vi inga kartescher, rundkulor eller druvhagel som våra anfäder hade och vi sköt definitivt inte mot en fiende på 53 meter avstånd.
Det var inte heller vad vårt moderna fästningsartilleri, läs, sjöfrontsartilleri avsett att göra.

Tändmedel.
De vanligaste tändmedlen för drivladdningarna utgjordes av lunta och fängkrut. För tändandet av drivladdningarna i de geschwinda skotten användes istället en med tändsats fyllt rör, kallat geschwinda rör, som till en början tillsammans med skotten infördes från mynningen men senare genom fänghålet.

Enhetskott.
Druvhagel, kartescher och massiva kulor apterades i vissa fall till enhetskott, kallades för geschwinda skott. Dessa sägas vara "intet längesedan inventerade". Det är korrekt, att geschwinda skott i förening med geschwinda rör, enkelskott, förekom redan på Gustaf II Adolfs tid.
Man kunde i en batalj med den nya typen av geschwinda skott göra fienden stor skada. Eldhastigheten med 6 och 3-pundiga stycken var så hög att man kunde skjuta 10 till 12 skott på samma tid som en musketerare kunde skjuta 2 muskötskott.

Äldre skotten
De geschwinda skotten var konstruerade på ett äldre maner och hade en träspegel med 1/12 kaliber mindre diameter, var instucken en träkäpp med 1 tum (2½ cm) diameter och så lång att den räckte i det närmaste från botten av loppet till 1 á 2 kalibrar utanför mynningen.
Ibland var käppen enbart 4 kulor långt och som förlängning hade man ett löst rör, som nådde till styckets mynning. Käppen hade ett hålkärl, i vilket stubinen var ilagd. Man avfyrade således stycket med stubin från mynningen.
Man kunde bara skjuta skrot då träkäppen inte medgav att man sköt med fullkula.

Nya rör
Till de nya skotten användes även geschwinda rör för tändandet.
Rören var av metall - bestod av järnbleckrör med ett litet huvud och ett lock. Röret var så långt att det räckte ned i kardusen, och ej tjockare än att det gick ned i fänghålet och kunde tränga in i kardusen. Det var fyllt med mjölkrut och genom-
draget av en fin stål- eller mässingstråd, som avlägsnades vid skjutning. I huvudet som skydd ett lock.
Med hjälp av dessa geschwinda rör hann man skjuta 8 skott på under samma tid som en musketerare behövde för att ladda sin musköt en gång. Jämför detta med eldhastigheten för GII tiden.

Rör av vass
Då det blev dyrt med tillverkningen av dessa metallrör och att de lätt blev skadade och att den nedre delen som skulle stickas igen kardusen, lätt kroknade, fann Cronstedt på att göra ett rör av vass. Dessa gjordes ca 4 tum (1 dm) långa och behövde inte nå ned till kardusen, för flamman som bildades vid antändning var så häftig att ”klick ej var att befara”. även detta rör hade en fin nål eller mässingstråd trädd genom röret, men den togs bort vid tillverkningen efter att ha åstadkommit en liten kanal i röret. Röret var fyllt med en deg av mjölkrut och franskt brännvin samt var förkappat med papper.

Drivspegel
Man använder sig av en träspegel, som vid skjutning med kula har en halvrund urfräsning som urtag för kulan som limmas eller kittas till spegeln.
Spegel är försedd med två hålkärl (rillor) för infästning av kula eller druvhagels hölje.
Trädosorna var vanligen av Ask, men var ibland även av järn- eller kopparbleck.
Kardusen var sömmad med kamelhår och hår- eller flaggduken kunde för att inte brinnande rester från föregående skott skulle antända skottet vara doppade i beck.
Man läskar således ej kanonen mellan skotten för att kunna hålla så hög eldhastigheten som möjligt.

Druvhagel
Fyllnad med hugget järnskrot och sågspån för att väga lika mycket som den massiva kulan. Likaså gäller det druvhagelskotten som förekom som enkla respektive dubbla skott. Man kunde även blanda druvhagel med kula som då fick utgöra drivspegel - träspegels botten fast upp och nedvänd. Kulan vänds mot krutet och druvhaglen är vända i skjutriktningen. Druvhaglen var liggande ovanpå en träspege1 kaliber hög, mätt utanpå buldansömhöljet, kallat säcken. Ett hålkärl var utskuret i träspegeln för säckens infästning. I träspegelns mitt satt en pinne liknande den äldre typen av geschwinda skott, men nu bara 1/3 av träspegelns diameter och lika hög som kulstapelns höjd. Säcken av buldan eller lärft, var fylld med 30 á 32 kulor vid enkla druvhagel och 60 á 64 vid dubbla.
Projektilens vikt var anpassad att den överensstämmer med den massiva rundkulan. Druvhaglet var utomkring snäckevis streckat med hising eller segelgarn och doppat i varmt beck.

Lunta
Huvuddelen av all lunta tillverkades i östersjöprovinserna där tillgången på lin var riklig. Den av linneblånor spunna, fingertjocka och av tre trådar bestående flätan till lunta – lades i en kittel med lut av 2 delar gödselvatten, en del salpeter, tre delar pottaska och en del osläckt kalk. Kokning ägde rum i 48 timmar, varefter luntan togs upp och torkades och gneds med ylleklutar, tills den var jämn och slät.

Besiktning av luntan:
Att den var jämn och slät, icke för lös eller hård, spunnen av tre trådar av gott material utan ”spiäfwor”.
Att den icke avgav för stark eller illaluktande rök när den antändes.
Att glöden, när luntan avblåstes, var väl tillspetsad, hård och klar samt lätt tände varjämte den ej fick avslås vid krutets antändning.
Att den vid lagom blåst ej brann mer än 6 tum (1,5 dm) i timman, vilket lätt överskrids om luntan är för lös.

Eldkraft
Med införandet av riktskruven som Kristoffer Polhem uppfann slapp man att elevera/höjdrikta kanonen med de tre olika storlekarna på riktkilar som styckena var utrustade med. Detta och modifieringen till det nya geschwinda skottet och införandet av stänger sedermera kallat avancer- eller anmarschbommar och aktionshästar kunde nu artilleriet följa infanteriet under framryckningen med en för fienden förödande eldkraft.
Hade Carl XII haft dessa redan i Poltava, hade historieböckerna sett aningen annorlunda ut än vad de gör idag.